Per T Ohlsson

Två nyanser av rödbrunt

Häromveckan presenterades en ny bok i Malmö. Den heter 40 "lyckliga" år och handlar om ett kommunistiskt Sverige. Åhörarna lyssnade uppmärksamt när författarna - Gunnar Bernstrup och Jörgen Westerhov - läste högt och berättade om sitt arbete.

Vid den efterföljande frågestunden undrade någon, en smula indignerat, om "avsikten" med boken. Westerhov svarade med ett stillsamt påpekande: ingen ifrågasatte Hans Alfredsons avsikt när han gav ut en bok om ett nazistiskt maktövertagande i Sverige. Det blev inga fler frågor av det slaget.

Europa har under modern tid hemsökts av två folkmordssystem: nazismen och kommunismen. Ett förhållande som fått plötslig aktualitet genom den polske påven Johannes Paulus II:s död: han genomlevde båda. Tack vare en kombination av tur, skicklighet och andra folks beslutsamhet slapp Sverige undan. Tänk om vi inte hade klarat oss. Det kallas kontrafaktisk historieskrivning. I Attentatet i Pålsjö skog (Gedins) från 1996 redogör Hans Alfredson - detaljerat och omskakande - för hur Sverige våren 1941 ockuperas av Nazityskland. Judar deporteras. Oskyldiga civila torteras och avrättas. En svensk exilregering bildas i London med Gustav Möller som statsminister. Via BBC manar den nye kungen, Gustav VI Adolf, till motstånd i tal skrivna av Herbert Tingsten. Andra kända namn flimrar förbi, fast i mindre smickrande sammanhang. När Hitler anländer till Helsingborg på Svenska flaggans dag 1941 hälsas han av unga, entusiastiska anhängare, bland dem Ingvar Kamprad och Per Olof Sundman.

Bernstrups och Westerhovs 40 "lyckliga" år (Hjalmarson & Högberg) kan läsas som en röd pendang till det bruna skräckscenariot hos Alfredson. Kommunisterna tar makten 1949 och Sverige inordnas i den sovjetiska maktsfären. Efter 40 år bryter systemet samman. Valter Jönsson är diktator. Järnridån delar Öresund. Lund har bytt namn till Lärdomsstad Två. Bilen heter Stauto och vodkan Åhuskaya. Malmö, grått och nedslitet, har hög socialistisk status eftersom Lenin var på kort besök den 12 april 1917. Han åt middag på Savoy - senare omdöpt till Hotell Kosmos - och stannade till i en port för att planlägga oktoberrevolutionen. Det blir litet buskis ibland och en och annan billig poäng. Men det är också påläst och elegant. Som när moment ur Europas efterkrigshistoria transplanteras till Sverige.

Vid det kommunistiska maktövertagandet görs processen kort med socialdemokratiska ministrar. En av dem påstås ha tagit sitt liv genom att hoppa från ett fönster. Det var så det gick till vid Pragkuppen i Tjeckoslovakien 1948. Utrikesminister Jan Masaryk, son till statsgrundaren Tomas Masaryk, dog i ett mystiskt fall från tredje våningen. Självmord, hette det. Det här med att kasta folk från höga byggnader tycks för övrigt intressera även sentida kommunister. I en artikel från 1997 i Veckobladet, organ för vänsterpartiet i Lund, uppmanades handlingskraftiga kamrater att "slänga ut en viss PTO från taket på Segevång". För Hans Bergström, DN:s dåvarande chefredaktör, rekommenderades dock en annan lösning: strypning. Kommunismen i Sverige kollapsar när Valter Jönsson möter Michail Gorbatjov, den siste Sovjetledaren. En tydlig referens till DDR 1989, då Gorbatjov beseglade den östtyska regimens öde med de berömda orden om att "livet självt straffar den som är sent ute". Dessutom har 40 "lyckliga" år vissa dagspolitiska inslag. "Våld är en taktisk och strategisk fråga, inte en moralisk", säger en officer från Folkkommissariatet för Inre Säkerhet i boken. Det råkar också vara ett uppmärksammat uttalande av Kalle Larsson, en av vänsterpartiets mer hatfyllda riksdagsledamöter.

På senare år har det i Sverige gjorts stora och viktiga insatser för att sprida kunskap om nazismens illgärningar. Europas mörkaste tid får inte reduceras till en historisk epok bland andra, ty nazismen var unik i sin ondska. Yehuda Bauer, ledande auktoritet på området, förklarar varför i Förintelsen i perspektiv : "Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien och skulle utan tvivel ha verkställts universellt om Tyskland hade vunnit kriget." Men detta utesluter inte upplysning om kommunismen, det andra folkmordssystemet. Särskilt inte som beröringspunkterna mellan dem blir allt tydligare: antiliberalism, antiamerikanism och antisemitism, ibland förklädd till antisionism. Slavarbete. Organiserad svält. Deportationer. Massavrättningar. Enligt noggranna beräkningar från den postsovjetiska historiekommissionen i Ryssland, ursprungligen inrättad av Michail Gorbatjov, dödades 32 miljoner människor i Sovjetunionen till följd av Lenins "Röda terror" och Stalins "Stora terror". Detta system hyllades av de svenska kommunister - däribland C H Hermansson - som griper makten i 40 "lyckliga" år. Om ett par månader går en ny kull 16-åringar ut högstadiet. De är födda 1989, året då Berlinmuren föll. De har inga egna minnen av det kalla kriget. En del av dem undrar antagligen vad det var som gjorde kommunismen så förfärlig. Byggde den inte på fina och vackra tankar? Gemenskap. Att dela med sig. Miljoner och åter miljoner människoliv har släckts under den röda stjärnan. Nu har den blivit modedetalj. Mao och Che Guevara är kult. Och mord är pop - som när sångaren Patrik Arve fick ett utbrott på Grammisgalan 2001: "Röstar ni på moderaterna i nästa val ska jag döda er!" I Ungt val 2002 samlade vänsterpartiet 16,4 procent av förstagångsväljarnas röster. Och i slutet av förra året, när det avslöjats att Lars Ohly ljugit friskt om sin antidemokratiska bakgrund, visade opinionsmätningar att vänsterpartiet gick fram bland de yngsta väljarna.

Detta speglar, liksom när det gäller högerextrema attityder, ett pedagogiskt misslyckande: i en demokrati måste skolan ha till uppgift att bekämpa alla totalitära förvillelser, oavsett om nyanserna är bruna eller röda. I höstas presenterade Skolverket en nationell utvärdering av grundskolan där förhållandena 2003 jämfördes med läget 1992. Skolverket konstaterade att kunskapsnivån försämrats i läsförståelse, matematik och kemi. Det blev rubriker. Men utvärderingen visade även på andra brister:
-Historia. "Resultaten indikerar att en stor grupp elever (25-75% beroende på fråga) har svårigheter att nå kursplanens mål vad gäller att tidsmässigt identifiera historiska händelser med betydelse för vår egen tid. Det gäller även när frågorna rör mycket elementära och centrala företeelser ... I elevernas svar finns en spännvidd som sträcker sig från en god och utvecklad historiemedvetenhet hos en mindre grupp elever till olika slag av fragmentariska bilder hos majoriteten av eleverna."
-Samhällskunskap. "Även om attityderna till demokrati är goda och eleverna har en god förmåga till analys och kritiskt tänkande kring demokratiska situationer, är det viktigt att uppmärksamma att kunskaperna om demokrati inte är tillfredsställande."

Tillsammans förmedlar Attentatet i Pålsjö skog och 40 "lyckliga" år en bild av demokratins sårbarhet - och av fasansfulla förlopp som Sverige aldrig drabbades av. Dessa båda böcker lämpar sig knappast som regelrätta läromedel: de skildrar inte vad som hänt, utan vad som kunde ha hänt. Men de borde finnas i varje skolbibliotek - som underlag för reflektion och diskussion. Avsiktligt. För tänk om ?